Dessa eviga mornar
Idag har jag jobbat morgon. Börjar 06.00 och har en halvtimma till jobbet, med det innebär det att klockan börjar ljuda 04.30 och att jag måste ta mig ur sängen absolut senast 05.00. Jag har exakt en halvtimma på mig från att klockan ringer till att jag måste gå upp. Under den halvtimman ringer klockan var nionde minut, något som jag tycker är bland det bästa som uppfunnits för då kan man ligga och dra sig lite till...och lite till....och lite till....osv. Men vid den punkten är jag och hundarna inte eniga, varje gång klockan ringer vänder de på sig, suckar, stönar och grymtar ljudligt så att jag och klockan ska veta att de faktist sover! Men övriga mornar, då jag inte behöver gå upp för än runt 08.00, då är det ombytta roller. Hundarna börjar gå omkring, dricker lite vatten, pussar på matte, lägger sig, reser sig, kliar sig, dricker lite, leker lite med leksakerna, pussar på matte, lägger sig, reser sig, lägger sig, osv. Då är det jag som vänder mig om, helst med kudden över huvudet, och suckar, stönar och grymtar, soooooov!
Så slår klockan 05.00 och det är dags att gå upp. Varje vecka samma sak. Det är mörkt och kallt i rummet. Sängern är varm och mjuk. Tanken på att alla andra, vänner, familj och grannar ligger och sover gör det inte lättare att gå upp. Hostar till lite, oj, jag är sjuk! Bäst jag ringer och sjukanmäler mig. Ne, fan, nu hostar jag inte mer, pust, jag blev ju så glad där för en stund, vara hemma och sova. Så är klockan 05.05, tiden går fort. Det bästa vore nu om Adde hör något utanför och börjar skälla, då blir jag klarvaken och kan gå upp. Men han sover, på rygg, med tassarna i luften och har inte en tanke på att gå upp, inte ens en tanke på att lyssna utanför.
05.07 jag tvingar mig att tända lampan så att jag skall vakna till. Det hjälper, lite. Fortfarande ingen lust att gå upp men samveteskänslan kommer, du måste! Tittar på klockan igen, 05.10, vaknar till och inser att nu måste jag gå upp om jag skall komma i tid. Men vadå komma i tid, de andra kommer inte till jobbet förän 08.00 så bara jag är klar innan de kommer. Men vilket som går jag äntligen upp, klär på mig och börjar duka fram frukost. Då vaknar hundarna, det prasslar i köket. Men där gick dom på en blåsning för istället för frukost till dem så öppnar jag ytterdörren och tvingar ut dem. Äter min frukost och fixar fika att ta med till jobbet.
Hundarna är glada när jag äntligen är klar och kommer ut till dem. Åka bil! Ja! Vart? Synd bara att de är så dumma och fortfarande inte har fattat att när vi går upp 05.00 i mörker och kyla så ska vi till jobbet. Fast de är lika glada för det, jaga kossor, katter och andra hundar en hel dag, kan det bli bättre?
Så slår klockan 05.00 och det är dags att gå upp. Varje vecka samma sak. Det är mörkt och kallt i rummet. Sängern är varm och mjuk. Tanken på att alla andra, vänner, familj och grannar ligger och sover gör det inte lättare att gå upp. Hostar till lite, oj, jag är sjuk! Bäst jag ringer och sjukanmäler mig. Ne, fan, nu hostar jag inte mer, pust, jag blev ju så glad där för en stund, vara hemma och sova. Så är klockan 05.05, tiden går fort. Det bästa vore nu om Adde hör något utanför och börjar skälla, då blir jag klarvaken och kan gå upp. Men han sover, på rygg, med tassarna i luften och har inte en tanke på att gå upp, inte ens en tanke på att lyssna utanför.
05.07 jag tvingar mig att tända lampan så att jag skall vakna till. Det hjälper, lite. Fortfarande ingen lust att gå upp men samveteskänslan kommer, du måste! Tittar på klockan igen, 05.10, vaknar till och inser att nu måste jag gå upp om jag skall komma i tid. Men vadå komma i tid, de andra kommer inte till jobbet förän 08.00 så bara jag är klar innan de kommer. Men vilket som går jag äntligen upp, klär på mig och börjar duka fram frukost. Då vaknar hundarna, det prasslar i köket. Men där gick dom på en blåsning för istället för frukost till dem så öppnar jag ytterdörren och tvingar ut dem. Äter min frukost och fixar fika att ta med till jobbet.
Hundarna är glada när jag äntligen är klar och kommer ut till dem. Åka bil! Ja! Vart? Synd bara att de är så dumma och fortfarande inte har fattat att när vi går upp 05.00 i mörker och kyla så ska vi till jobbet. Fast de är lika glada för det, jaga kossor, katter och andra hundar en hel dag, kan det bli bättre?
Kommentarer
Trackback
