Tankar om ens allt
Det var längesen jag skrev här, det har varken funnits tid eller lust till det. Men nu känner jag att det är dags att skriva av mig allt tråkigt som har hänt, dags att inse att det kanske inte blir bättre än såhär.
Adde har varit dålig en längre tid. Hur lång tid vet jag inte, men jag tippar på ett år, familjen tror 2-3 månader och de som inte känner honom tycker att han är fullt frisk. Hur han är dålig vet jag inte heller, det går inte att sätta tummen på. Något är de i alla fall som inte stämmer, enligt mig. Andra tycker att det kan bero på väder, att vi har en till hund i familjen, löptikar, att han har kommit till åldern där hundar lugnar sig eller helt enkelt att han får så mycket stimulans att han inte har ork att anstränga sig till allt.
Jag vet inte än vad som gjorde mig uppmärksam för ett år sedan att allt inte var som det skulle, jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till veterinären när jag ringde och bokade tid ens.
Adde uppför sig helt normalt, goa, glada pigga Adde. Men varför tror jag då att han är dålig? Mina tankar går tillbaka ett helt år, han var ett kilo piggare då, busigare, älskade att springa. Visst kan det stämma att han "mognat", löptik, han är nöjd med sin dag och stimulans och har helt enkelt inte ork kvar att springa på kvällen, varma dagar osv. Men jag är glad att jag inte lyssnade på andra, jag är glad att jag följde min magkänsla. Trots allt så känner jag min hund bäst.
I torsdags ringde jag veterinären och bokade tid. På telefonen undrade de vad som var fel med Adde, allt jag kunde svara var "vet inte" Hon frågade efter hälta, feber, dålig aptit, hosta, slö m.m. Men inget stämde in.
Så i måndags var vi på Vara veterinärstation. Jag blev jätteglad när Anna kom in och skulle undersöka Adde, hon är helt klart min favorit där. Hon tog tre olika blodprov, fästingsjukdomar stod högt på diagnoslistan. Efter det kände hon noga igenom hela Adde och tänjde varenda muskel, inget fel där.
Sedan lyssnade hon på hjärtat. Av hennes ansiktsintryck förstod jag direkt. Hjärtat. Tusen tankar for genom mig. Hon hade inte sagt något än, men jag visste redan. Hennes ansiktsuttryck var stelt och koncentrerat. Hon lyssnade på lite olika ställen medan Adde kärt slickade hennes arm. Det var precis som om han tackade henne, tackade henne för att hon hjälpte honom att berätta det han inte kunde. Sedan tittade hon på mig, suckade sorgset och berättade att Adde har ett blåsljud på hjärtat. Tankarna var många under en hundradelssekund, sorg, orolighet men mest rädsla. Mitt hopp kom snart tillbaka, blåsljud behöver inte vara så farligt, vissa blåsljud kan till och med försvinna tänkte jag. Men hon var snabb att dämpa glädjen, hon fortsatte att berätta. Addes blåsljud var väldigt kraftigt, vilket är onormalt för att han bara är tre år. Hundar opererar man normalt inte utan man ger medicin, vanligt är även att de har vatten i lugorna och att de då får vätskedrivande medicin. Många hundar kan därefter leva ett helt normalt liv till helt normal ålder. När jag frågade om Addes chans till det normala livet och åldern tvekade hon och svarade sedan att det är alldeles för tidigt för att säga något om innan man gjort vidare tester och prov.
Tre väldigt långa dygn gick innan vi fick tid hos Göteborgs djursjukhus. Halv två hade vi tid, morgonen och resan dit kändes som en evighet.
Adde har varit dålig en längre tid. Hur lång tid vet jag inte, men jag tippar på ett år, familjen tror 2-3 månader och de som inte känner honom tycker att han är fullt frisk. Hur han är dålig vet jag inte heller, det går inte att sätta tummen på. Något är de i alla fall som inte stämmer, enligt mig. Andra tycker att det kan bero på väder, att vi har en till hund i familjen, löptikar, att han har kommit till åldern där hundar lugnar sig eller helt enkelt att han får så mycket stimulans att han inte har ork att anstränga sig till allt.
Jag vet inte än vad som gjorde mig uppmärksam för ett år sedan att allt inte var som det skulle, jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till veterinären när jag ringde och bokade tid ens.
Adde uppför sig helt normalt, goa, glada pigga Adde. Men varför tror jag då att han är dålig? Mina tankar går tillbaka ett helt år, han var ett kilo piggare då, busigare, älskade att springa. Visst kan det stämma att han "mognat", löptik, han är nöjd med sin dag och stimulans och har helt enkelt inte ork kvar att springa på kvällen, varma dagar osv. Men jag är glad att jag inte lyssnade på andra, jag är glad att jag följde min magkänsla. Trots allt så känner jag min hund bäst.
I torsdags ringde jag veterinären och bokade tid. På telefonen undrade de vad som var fel med Adde, allt jag kunde svara var "vet inte" Hon frågade efter hälta, feber, dålig aptit, hosta, slö m.m. Men inget stämde in.
Så i måndags var vi på Vara veterinärstation. Jag blev jätteglad när Anna kom in och skulle undersöka Adde, hon är helt klart min favorit där. Hon tog tre olika blodprov, fästingsjukdomar stod högt på diagnoslistan. Efter det kände hon noga igenom hela Adde och tänjde varenda muskel, inget fel där.
Sedan lyssnade hon på hjärtat. Av hennes ansiktsintryck förstod jag direkt. Hjärtat. Tusen tankar for genom mig. Hon hade inte sagt något än, men jag visste redan. Hennes ansiktsuttryck var stelt och koncentrerat. Hon lyssnade på lite olika ställen medan Adde kärt slickade hennes arm. Det var precis som om han tackade henne, tackade henne för att hon hjälpte honom att berätta det han inte kunde. Sedan tittade hon på mig, suckade sorgset och berättade att Adde har ett blåsljud på hjärtat. Tankarna var många under en hundradelssekund, sorg, orolighet men mest rädsla. Mitt hopp kom snart tillbaka, blåsljud behöver inte vara så farligt, vissa blåsljud kan till och med försvinna tänkte jag. Men hon var snabb att dämpa glädjen, hon fortsatte att berätta. Addes blåsljud var väldigt kraftigt, vilket är onormalt för att han bara är tre år. Hundar opererar man normalt inte utan man ger medicin, vanligt är även att de har vatten i lugorna och att de då får vätskedrivande medicin. Många hundar kan därefter leva ett helt normalt liv till helt normal ålder. När jag frågade om Addes chans till det normala livet och åldern tvekade hon och svarade sedan att det är alldeles för tidigt för att säga något om innan man gjort vidare tester och prov.
Tre väldigt långa dygn gick innan vi fick tid hos Göteborgs djursjukhus. Halv två hade vi tid, morgonen och resan dit kändes som en evighet.
